Det är lönande att sälja antidepressiva läkemedel i Finland. På fem år har försäljningen femdublats och det här är antagligen bara början. Merparten av konsumtionen står kvinnorna för. Även när det gäller andra typer av psykofarmaka har försäljningen ökat. Varför?

-Det finns en myt om kvinnor som expressiva varelser som lätt behöver ta till medicin för att hålla sig lugna. Dessutom accepterar vårt samhälle en kemisk kontroll av kvinnors beteende, säger Elianne Riska som är professor i sociologi vid Åbo Akademi.

-En annan uppfattning som finns i samhället utgår från tanken om den depressiva medelålders kvinnan som förlorat sin funktion när barnen flyttat hemifrån.

Riska betonar ständigt hur alla från läkemedelstillverkare till konsumenter utgör en del av samhället och följaktligen agerar enligt samhälleliga uppfattningar.

-De här uppfattningarna gör tröskeln lägre för kvinnor att uppsöka läkarhjälp för sina psykiska problem och ibland för "vardagsdepressioner". Samtidigt gör de här uppfattningarna det också lättare för läkarna att skriva ut psykofarmaka åt kvinnliga patienter.

-För männens del är de ofta tvärtom, de kommer inte till läkaren förrän de blivit så psykotiska och våldsamma att polisen för dem dit. Ofta är det också så att de män som använder psykofarmaka använder sådant som ordinerats åt frun eller flickvännen. Det har visat sig att reseptbelagd psykofarmaka är något som mänga häller i medicinskåpet hemma "för säkerhets skull".

I de övriga nordiska länderna är trenden helt klart den att kvinnor använder psykofarmaka ungefär dubbelt så ofta som män. I Finland är könsskillnaderna inte lika tydliga för här är det endast antidepressiva mediciner som i högre utsträckning används av kvinnor än av män.

Trenden och attityderna är ändå de samma som i de övriga nordiska länderna.

Kvinnodominerad reklam

Eftersom psykofarmaka är reseptbelagd koncentreras reklamerna till facktidsskrifter. l de flesta reklamer framställs användaren som en kvinna och andelen kvinnor i reklamerna har ökat.

-På 80-talet visade reklamerna ofta bilder av kvinnor i arbetslivet och de reklamerna kunde tolkas som att kvinnorna behöver psykofarmaka för att klara sig i arbetslivet. Under 90-talet har bilderna börjat knyta samman kvinnor, fritid och psykofarmaka. Nu är budskapet alltså att kvinnan behöver psykofarmaka för att klara av fritiden och orka förverkliga sig själv.

-Säkert inverkar de här reklamerna på för vad och åt vem läkarna skriver ut psykofarmaka. Samtidigt visar reklamerna också väl vilka värderingar och kvinnoroller som råder i samhället.

Beroende av lycka och piller

-Kvinnor slussas lättare in i ett läkemedelsbruk och riskerar att bli beroende.

Riska är mycket försiktig i sitt språkbruk och vill inte tala om ett överdrivet eller onödigt medicinbruk.

-Det finns så många som berörs och jag vill inte såra någon. Alla har en familjemedlem eller känner någon som är långtidsbrukare. För de som använder de här medicinerna och blivit långtidsbrukare känns medicineringen allt annat än onödig.

Speciellt bensodiazepiner skapar ett fysiskt beroende efter en eller ett par månader och de bör i regel inte användas längre än fyra månader i sträck. Om man blivit beroende och försöker sluta får man abstinensbesvär i form av svettningar, kramper och ångest.

-Eftersom många tar de här medicinerna mot ångest så är det mycket allvarligt att de förorsakar ångest om man försöker sluta med dem. Här finns alla förutsättningar för långtidsbruk. Dessutom avtar medicinernas effekter när kroppen vänjer sig och då måste man öka doserna. Så småningom kan det gå så att man egentligen medicinerar sina medicinbehav och inte det ursprungliga problemet.

Riska vill inte utpeka någon som syndabock utan nöjer sig med en observatörsställning och konstatera att vi alla är en del av samhället och det fungerar så här. Hon kan ändå inte låta bli att kritisera läkarkåren för att de inte vill erkänna att psykofarmakaanvändningen kan vara ett problem.

-Huvudsakligen har det varit konsumentrörelser som uppmärksammat problemen och ordnat stödgrupper för sådana som vill komma ur sitt medicinberoende.

Lyckopillret Prozac

Tidigare var antidepressiva mediciner "tunga" mediciner med allvarliga biverkningar, men 1986 introducerades en ny antidepressiv medicin, Prozac, i Belgien och året därpå i USA. Det lilla pillret blev en succé. l USA skrevs en bok om Prozac och den blev en bestseller. Lyckopillret för massorna hade fötts.

-Prozac, eller Fontex och Seronil som det heter i Finland, har egentigen inga biverkningar och det har gjort att läkarna inte förhåller sig så restriktiva till att skriva ut -'det. På den finländska marknaden har den här medicinen endast funnits i några år och jag kan mycket väl tänka mig att försäljningen av Prozac kommer att fortsätta att skjuta i höjden.

Om det nu finns en medicin, ett lyckopiller, som saknar biverkningar och som får tillvaron att te sig trevligare och vardagsproblemen att försvinna, varför inte ge det åt alla som vill ha det?

-Det är en intressant etisk fråga. Hur långt anser vi att vi skall möta vardagsproblemen och lära oss hantera dem och kanske växa som människor eller skall vi undvika dem med mediciner? Anser vi att problem hör till livet?

-Jag vill inte säga att man inte får använda psykofarmaka men jag tycker folk tar till den för lätt. Pillren är inte avsedda för vardagsproblem utan för att användas i kombination med terapi. Enbart psykofarmaka botar inga problem, den får bara problemen att te sig mindre hotfulla. -Det här årtiondet är ett intressant sociologiskt experiment. Gamla spelregler gäller inte längre och tillsammans med arbetslösheten skapar det här en social beställning på nya värderingar. Vad är ett normalt och förväntat beteende? Hur ofta medicinerar vi på grund av normativa -bilder och skall de påtvingas alla? Jag vägar påstå att naturen tillåter ett större mångfald av beteenden än vad vårt samhälle gör.

Carl-Magnus Dumell