Nej, Internet2, eller I2 som det kallas, kommer inte att ersätta vanliga Internet. Internet2 är namnet på ett projekt som drivs av över 100 universitet runtom i USA.

Projektet I2 styrs av amerikanska universitet genom företaget UCAID (University Corporation for Advanced Internet Development).

Fysiskt består I2 av två nät, det lite äldre universitetsnätet vBNS (very Broadband Network System) och Abilene som invigdes av vicepresident Al Gore i April. Näten har byggts av telekommunikationsföretagen Nortel, Qwest och Sisco som sponsorerar projektet. I2 är fysiskt anslutet med vanliga Internet men just denna del är avskild med lösenord och tekniska hinder som gör att bara vissa utvalda kan använda det.

Parallellt med I2 pågår ett projekt som heter "Next Generation Internet". Det trendiga och Pepsi-aktiga namnet till trots är det bara frågan om att Clinton-administrationen delar ut pengar till skolor för att de skall kunna köpa fler och bättre datorer. "Next Generation" syftar mer på att få barnen att använda Internet i skolan än på att förnya själva nätet. Dessa två projekt tangerar varandra i viss mån för i sista hand är det ju staten som finansierar också I2.

Finansieringen av I2 går inte direkt från staten till UCAID utan passerar genom den statliga forsknings och vetenskapsorganisationen NSF (National Science Foundation). Om I2 var en film så skulle UCAID vara regissören och NSF producenten. Eller med andra ord: arbetsfördelningen mellan de två organisationerna är en aning luddig och frågan om vem som skall få ha sista ordet ännu luddigare.

Tekniskt sett litet steg

På vanliga Internet delas all data in i små paket på ca 80.000 ettor och nollor var och skickas separat.

Tänk dig att du skall fylla ett grovt rör med stenar. Om du plockar in stenarna var för sig blir det mycket tomrum i kanterna mellan stenarna men om du krossar stenarna till sand kan du fylla röret helt och hållet. En aningen oakademisk liknelse, men jag hoppas du förstår idén. Det här betyder också att om vi skickar dessa små paketet och det någonstans på nätet uppstår en tillfällig överbelastning så väntar en del av paketen tills det finns ledigt utrymme, vanligtvis någon sekund senare. Att utjämna trafiken på det här viset är ett mycket ekonomiskt och orsaken till varför Internetförbindelser till USA är så mycket billigare än telefonförbindelser till USA.

Den här principen fungerar bra för e-post meddelanden och webbsidor där det inte spelar någon roll om det tar någon sekund innan alla delarna nått fram och kan plockas ihop. Däremot passar det inte alls för "realtidsöverföring", exempelvis videokonferenser. Här används informationen i samma takt som den kommer fram och om några paket här och där blir försenade lämnas de bort trots att det kan innebära att hela ord eller meningar faller bort. Detta "packet loss" problem är ett av Internets största tekniska begränsningar idag. Internet var helt enkelt aldrig avsett för realtidsöverföring av information.

Internet2 har korrigerats på den här punkten så att överföringar som så kräver kan få ett garanterat utrymme i kablarna. Denna teknik kommer så småningom till vanliga Internet också och är en del av en allmän trend mot olika servicenivåer där användarna tvingas betala mer för snabbare och stabilare överföring.

Nya syner på Internet saknas

I grund och botten är Internet2 bara ett naturligt steg mot allt snabbare nät. Men snabba nät kommer, blir föråldrade och ersätts av ännu snabbare nät. Det enda speciella med I2 är alltså att universiteten nu vill isolera sig från vanliga Internetanvändare, och de poängterar gärna just detta. Det är helt uppenbart att akademikerna aldrig kom över att den stora allmänheten kom in på Internet och "förstörde" det. Internet och Internet2 kommer nog att vara anslutna som ett nät men med tekniska spärrar för att hindra oviktig information från att belasta I2s kablar.

Trots I2 förespråkarnas tal om nya sätt att utnyttja Internet har de inte en enda idé som verkligen är ny även om de ibland använder nya ord för gamla saker. Faktum är många av visionerna bakom I2 är skrämmande föråldrade, till exempel "distansundervisning" som i praktiken skulle fungera på samma sätt som den gjort sedan radions barndom, men nu via Internet. Handen upp alla som lärt sig något av alla dessa mängder av utbildningsradio och -tv program som staten, exempelvis i Sverige och Finland, pumpar enorma summor i och som hundratals människor på heltid arbetar med att producera.

Nordunet2

Europeiska universitet, och speciellt nordiska, skulle mycket gärna ansluta sig till I2 men i praktiken är det upp till UCAID att avgöra vilka utländska universitet som är bra nog att få delta, eller om det över huvud taget finns goda universitet nog utanför USA.

Organisationen för de nordiska universitetsnäten, Nordunet, har redan dragit igång ett projekt under namnet Nordunet2 i hopp om att imponera på UCAID. Bland annat talar vi här i Finland om att göra videoinspelningar av forskares föreläsningar. Videoklippen kan sedan ses av andra forskare via Internet när de så önskar.

Det här prövade vi på redan i början av 80-talet genom att låta professorer hålla tal via satellit vilket sedan bandades på olika läroinrättningar i Europa så att eleverna skulle kunna se på videokassetterna när det passade dem. Metoden var inte direkt någon succé. En text är enkel att överföra, enkel att överblicka du kan skumma igenom det som du redan vet eller inte är viktigt och koncentrera dig på det som är viktigt eller svårt. Att lyssna på en universitetsföreläsare är alltför ofta det sämsta tänkbara sättet att ta del av information.

Flaskhalsen är inte nuvarande Internet utan bristen på människor som är bra på att sammanställa och presentera information, vare sig det är i tal, skrift eller illustrationer.

Carl-Magnus Dumell