-Det är skrämmande ofta man hör människor säga att krig är meningslösa. Ett dödsoffer i trafiken är meningslöst för ingen får ut något av det men krig kan ge mening åt många människors liv. Om man inte inser det här är det omöjligt att förebygga krig och återuppbygga samhällen som krigshärjats.

Orden är Reidar Hjermanns och han är en av de få högskolestuderande som kan säga att han skriver ett meningsfyllt och världsförbättrande slutarbete. Under hösten spenderade han två månader i Mocambique och undersökte hur man kan rehabilitera barnsoldater för sitt slutarbete vid Åbo Akademis psykologiska institution. Han lärde sig mycket mer än bara portugisiska.

-Norad, alltså norska motsvarigheten till Finida, finansiera resan och FN/Unicef finansiera uppehället. Det var i Unicefs regi jag arbetade som tillfällig medarbetare, internship, och mitt slutarbete kommer att bli ett FN dokument.

Redan en snabb blick på Hjermann onödiggör frågan "hur gick det". Den positiva individualism han utstrålar är sådan man endast kan finna hos någon som kämpat mot kollektivets påtvingade likgiltighet, och vunnit. Men utan kamp segrade han inte.

-Jag hade planerat allt i förväg per telefon och fax och såg fram emot att få samarbeta med snälla Unicef som hjälper barn, men väl framme i Mocambique blev jag besviken och förbannad över det jag såg.

Ladder Lookers

Tillsammans med några som ogillade det de såg av de stora hjälporganisationernas verksamhet myntade Hjermann uttrycket "ladder lookers". Han såg mänga byråkrater som enbart var intresserade av att stiga i organisationens hierarki, som enbart sökt efter följande stege, och som såg alla kolleger som potentiella konkurrenter. All kommunikation inom organisationerna gick uppifrån nedåt, och enbart i den riktningen.

-Hjälporganisationerna är Mocambques nya internationella imperialmakt och det syns redan på byggnaderna, det var nästan så man skämdes. Till och med Sveriges och Finlands ambasader såg ut som palats. Som tur är vet jag att det jag såg i Mosambique inte är beskrivande för organisationerna internationellt. Jag vet att åtminstone Röda Korset och Unicef fungerar utmärkt i till exempel Ruanda. Allt är upp till den lokala personalen.

-Psykologen Magne Raundalen som är president för norska Unicef och som fungerar som min handledare är ett exempel på det positiva inom Unicef. Han är en fantastisk människa och utan honom hade jag aldrig kunnat ta mig an det här projektet.

Organisationer som Unicef, Röda Korset och Rädda Barnen som har stor respekt här i Norden har främst stora hus, bilar och byråkrati i Mosambique. De små organisationerna väckte däremot Hjermanns respekt.

-De små organisationerna utförde genuina och ärliga insatser. Till exempel UFF, de med gula klädinsamlingslådor och ett oerhört skamfilat rykte här i Norden, var den kanske bästa organisationen i Mosambique. UFFs verksamhet imponerade. Eftersom de har så lite pengar är deras verksamhet organiserad på ett helt annat sätt och effektiv.

UFFs projekt baserar sig ofta på att ett par utländska rådgivare åker ut till ett samhälle och tar itu med ett småskaligt och praktiskt projekt i gången, och dessa rådgivare bor i stugor de själva murar ihop. Deras grundprincip är att aktivera lokalbefolkningen och samarbeta med dem.

-Norad och Finida gjorde också fina insatser.

Dyster historia

De första portugiserna kom till Mocambique med Vasco da Gama under de sista åren av 1400-talet och lade grunden för den portugisiska imperialmakten. Under 1700 talet "exporterades" 10 000 slavar per år och under 18 000 talet upp till 20 000 per år. Slavhandeln upphörde först 1869. Århundranden av förtryck ledde 1962 till att självständighetsrörelsen Frelimo bildades för att driva ut Portugiserna och två år senare inleder Frelimo en väpnad kamp för Mocambiques självständighet. Efter att diktaturen i Portugal störtats 1974 uppnåddes vapenstillestånd i kolonialkriget och ett år senare blev Mocambique självständigt. Av de nästan 200 000 portugiser som befunnit sig i Mosambique lämnar ungefär 180 000 landet. Det de inte kunde ta med sig förstördes.

-De mest groteska exemplet på det här är en skyskrapa vid Indiska Oceanens kust som var tänkt att bli ett lyxhotell men som aldrig han färdigställas. Innan Portugiserna lämnade landet förstörde de ritningarna, brände vad de kunde och hällde ned cement i alla rör. Där står nu byggnaden som ett enormt obrukbart monument över mänsklig själviskhet. Överallt kan man se rester av kolonialtiden, till exempel ett utbrett nät av gatlyktor som inte fungerar och sönderbrända småhus som man kan se att någongång varit väldigt vackra.

Ett par år efter att Frelimo lett landet till självständighet blev Frelimo ett marxist-leninistiskt parti med stöd från Sovjet. Granlandet Rhodesia (numera Zimbabwe) som styrdes av en vit diktator bildade Renamo, en armé, eller snarare terrororganisation, för att bekämpa Frelimo och kommunismen i Mosambique. Antagligen fick Renamo stöd från väst. Renamo gick över gränsen från Rhodesia och upprättade baser inne i Mosambique därifrån de utförde terrorattacker för att destabilisera Mosambique. När Rhodesias diktator störtades 1980 upphörde Rhodesias stöd till Renamo men då gick istället Sydafrika in med ekonomiskt stöd för att upprätthålla inbördeskriget och försvaga Mosambique. Med Sydafrikas stöd växte sig Renamo kraftigare än någonsin. Detta inbördeskrig har pågått ända fram till de senaste åren men nu har Frelimo och Renamo slutit en vapenvila efter att Sydafrika slutat stöda Renamo och Frelimo övergett marxismen och accepterat flerpartisystem. Denna vapenvila har förutsättningar att hålla.

-Renamos enda uppgift var att förstöra så mycket som möjligt och sprida skräck. Något krig var det aldrig frågan om. Väldigt sällan stod soldat mot soldat, istället stod soldat mot barn. Och ofta var soldaterna barn.

I kampen mellan Frelimo och Renamo dog en halv miljon människor. Dessutom förstördes 800 sjukvårdsstationer, 1 000 handelsstationer och 2 500 skolbyggnader. Enligt Världsbanken är Mosambique nu världens överlägset fattigaste land.

-Kriget har också lämnat efter sig miljontals minor och ungefär 10 000 barnsoldater. Det var bisarrt att se människor svälta i byar intill bördiga och obrukade odlingsfält, men minorna finns just kring brunnar och odlingsfält. Många minröjningsprojekt pågår men enda sättet att röja ett område är att mycket försiktigt sticka ned en gaffel i marken var trejde centimeter. Att gafla sig igenom Mosambique på det här sättet kommer att ta tid...

Inkörningsproblem

-Unicef gör själv inget annat än adminsitrerar och fördelar pengar till olika lokala så kallade non goverenmental organisations, NGOs, som sköter det praktiska. I en månad åkte jag omkring med några inte alltför entusiastiska NGO representanter och fick inte gjort något. Till sist kunde jag inget annat än att hota bryta mitt kontrakt med Unicef för att få det jag behövde; tolk, transport och barn att intervjua.

Det fungerade och Hermann fick tillgång till tolk och de transportmedel han behövde. En stor del av tiden åkte Hjermann från by till by på motorcykel med tolken bakpå.

-På det här sättet kunde jag på egen hand åka runt i landet och ta kontakt med barnsoldater som återvänt från kriget och barn som varit passiva offer för kriget.

Hjermanns grundantagande är att barn som varit passiva offer för krig har tagit större skada än de barn som deltagit i kriget som soldater trots att barnsoldaterna varit med om och själv uträttat värre och fler grymheter. Det här hoppas han kunna påvisa genom att jämföra sitt intervjumaterial från dessa två grupper.

-Att aktivt delta ger en viss mental beredskap. Den som attackerar en by vet på förhand att han kommer att uppleva skrik, skottlossning, blod och foster som slitits ut ur mammors magar. För det oförberedda offret är det en mycket värre chock. I mina intervjuer med forna barnsoldater visade det sig nästan alltid att den värsta enskilda händelsen de minns var när deras by anfölls och de fördes bort för att tvångsvärvas som soldater. Den känsla av hjälplöshet som offret upplever är det värsta.

Ofta kom Renamo till en by mitt i natten, dödade någon eller några i varje familj varefter de sa att de ville ha all mat och eventuella värdeföremål men att byborna, de som överlevt, skulle bära det tillbaks till basen. De som inte orkade bära sin packning slaktades, ofta inför sina familjemedlemmars ögon.

De tvångsvärvda barnen utbildades i vapenhantering varefter de fördes tillbaks till sin hemby och tvingades döda en granne eller släkting. På det här viset skars barnets band till hembyn effektivt av och barnet kunde inte fly hem utan var tvungen att stanna kvar i den grupp dit han tvångsvärvts.

Traumor

-Vi har alla en viss föreställning om världen, en beredskap att hantera nya händelser. Det kan ändå hända att vi någongång upplever något som är så "konstigt" att det inte passar in i vår föreställning om världen, helt enkelt en händelse som vi inte har beredskap att hantera. En sådan händelse leder till att vi upplever känslor vars orsaker vi inte kan förstå, vi förstår inte varför vi är ledsna eller väter sängen på natten. Det har då uppstår en klyfta mellan förnuft och känslor, vi har traumatiserats.

Exempel på händelser som kan förorsaka detta kan vara när ett barn blir brutalt våldtaget, får se sina föräldrar slaktas eller själv tvingas döda sina föräldrar.

-Människans naturliga sätt att hantera sådana här upplevelser är att förtränga så att vi inte behöver minnas. Men i våra drömmar är vi försvarslösa och då kommer minnena tillbaks som våldsamma mardrömmar och ibland kan minnena komma tillbaks som obehagliga flashbacks. En flykting som upplevt krig och kommer till Finland kanske har förträngt ljuden av skottlossning men plötsligt när han går på gatan och hör en bildörr smälla fast kan allt komma tillbaks och svepa igenom hans medvetande under en kort sekund utan att han förstår vad som hände.

Krigets meningsfullhet

-Jag talade med en femtonåring som varit soldat. Han hade fått tre hustrun, elva-tolvåringar, som han kunde göra vad han ville med som belöning för sina insatser. Han hade varit väldigt nöjd och saknade kriget.

-Barnsoldater är väldigt goda soldater, det blir en absurd lek för dem och de är modigare än vuxna. Somliga blev soldater som 10 åringar men de flesta som 12 åringar. Gruppen blir oumbärlig för dessa barn, den blir deras föräldrar, den ger dem samhörighet, mat, belöningar och makt. Att vara ett offer i ett krig är grymt och då är det tryggt att få höra till en grupp som har makt. Det är viktigt att komma ihåg de här "positiva" aspekterna när man försöka rehabilitera barnsoldater.

Nu är kriget över har de inte längre någon makt, nu står de och gräver potatis och känner sig förödmjukade. Kanske har de dessutom skuldkänslor över vad de gjort. Vad händer när de här blir vuxna och skall avtjäna sin normala värnplikt? Sådant här måste man ta i beaktan om man vill värna om en bestående fred och minska riskerna för framtida våldsyttringar.

Hopp

-Barn som har upplevt krig, speciellt terrorkrig som detta, har sett grymheter vi inte kan föreställa oss och har mängder av traumor som försämrar deras livskvaliteten. Bästa sättet att komma över traumorna är att försöka minnas och sedan tala eller skriva ned sina minnen så att man så småningom bygger en bro mellan förnuftet och känslorna. Det är viktigt att acceptera att det jag upplevt är en del av min historia men inte behöver vara en del av min framtid. En människa kan uthärda nästan vad som helst bara han eller hon får tala om det.

Typiskt för Mocambique är ändå att ingen vill tala om kriget utan istället se framåt. Traditionella helare, som ibland också är kristna präster, tar emot de som återvänt från kriget och driver ut de onda andar som styrt dem under kriget. Det är en slags förlåtelseritual efter vilken alla förväntas se framåt utan att tänka tillbaks.

-Det här har en positiv aspekt och en negativ. Det positiva är hur fantastiskt väl de förlåter varandra. Jag stötte på en kvinna som var gift och hade ett barn tillsammans med den man som mördat hennes mor. Eftersom de onda andar som styrt mannen att mörda modern hade drivits ut kunde de försonas totalt. Mosambique har varit ett splittrat land men det har enats på kort tid. Det är beundransvärt när vi i Norge fortfarande talar illa om barnbarnen till de nazistiska okupanterna.

-Nackdelen är att ingen tillåts sörja och att sörja är nödvändigt för att verkligen kunna komma över det som har skett. Att sörja är smärtsamt men helande. Hela det Mocambiquesiska samhället förtränger och detta kollektiva undvikande av krigsminnena är en tidsinställd bomb.

-Det finns nu projekt där socialarbetare går ut i byarna och träffar barnsoldaterna för att tala med dem om vad de varit med om och det är väldigt bra. Nu försöker jag fundera på hur det här skulle kunna utvidgas. Jag har faxat ett förslag åt två amerikanska rådgivare från UFF som jag lärde känna. I samhället där de är verksamma ordnas numera en klubb en gång i veckan där barn som upplevt kriget träffas och får behandla sina minnen genom att tala och rita. Det behövs inga stora eller märkliga åtgärder, en så här enkel insats i ett halvt år kan ha en enormt positiv inverkan.

Carl-Magnus Dumell