"Multimedia är ett uppslagsverk på cd-rom med 100 videoklipp på bekostnad av 100.000 sökord." Jag var stolt över mig själv när jag myntade den definition för ett år sedan men idag stämmer definitionen inte längre. Idag är multimedia inte längre värdelösa videoklipp på bekostnad av värdefull information utan ett helt nytt sätt att kommunicera information och kunskap.

I mitten av 80-talet dök det upp en ny generation persondatorer som helt utklassade vilken stel, svartvit och ljudlös Mac eller PC som helst. Dessa datorer, med Amiga, Atari och Acorn i spetsen, hade kraftfulla processorer, flerkanaligt digitalt stereoljud, grafik med tusentals färgnyanser trots att Mac och PC fortfarande var svartvita och 32-bitars grafiska operativsystem med tekniska lösningar som PC och Mac fortfarande saknade tio år senare och först nu börjat få. Dessa datorer var så före sin tid att Apple och IBM på fullt allvar avfärdade dem med att vanliga datoranvändare inte behöver vare sig ljud eller färggrafik. Men naturligtvis insåg ingenjörerna på såväl Apple som IBM möjligheterna med ljud och grafik och mycket snart började PC:n och Mac:ar följa i dessa nya datorers fotspår men det gick mycket långsamt.

En bild tar mer utrymme än tusen ord

Cd-rom:ens ökade popularitet var det första steget mot multimedia. Steget från en 1,4 MB diskett till en 650 MB cd-rom var större och snabbare än utvecklingen inom mjukvaruindustrin. Även de allra största datorprogrammen fyllde bara en bråkdel av en cd-rom men programtillverkarna kände sig på något vis skyldiga att fylla upp och dra nytta av skivans hela kapacitet. Att göra ett 650 MB datorprogram tar lång tid även med ett mycket stort och skickligt team programmerare. Att däremot producera 650 MB med videoanimationer tar i "bästa" fall bara några timmar och kan göras av vilken tonåring med videokamera som helst. Snart började det dyka upp datorspel på cd-rom där 1% av skivans kapacitet utgjordes av själva spelet och återstående 99% av videoklipp som mer eller mindre anknöt till spelet. Under en kort tid var dessa videoklipp något så nytt och fascinerande att det gick att sälja även dåliga program bara det fanns tillräckligt många minuter med videoklipp.

Tyvärr spred sig detta tillvägagångssätt från speltillverkningen till nästan hela mjukvaruindustrin och kanske mest förödande har det varit när det gäller uppslagsverk på cd-rom.

"Microsoft är bokindustrins största hot"

Jag talade för en tid sedan med en dansk bokförläggare som påstod att Microsoft är bokindustrins största hot. Microsoft satsade för ett halvt år sedan stort på sin virtuella resebyrå där vem som helst kan boka flygbiljetter via Internet och på några sekunder jämföra hundratals flygbolags priser för att hitta det mest förmånliga. Enligt den danske förläggaren är Microsoft idag världens största resebyrå mätt i omsättning trots att Microsoft inte ens hade något med resebranschen att göra för ett år sedan. Microsoft har också velat inleda en virtuell bankservice på motsvarande vis men inte fått tillstånd av de amerikanska konkurrensmyndigheterna. Däremot har Microsoft gått in för att konkurrera med bokförläggare, speciellt då det gäller uppslagsverk. Den danske förläggaren var märkbart upprörd då han berättade om USAs största förläggare av uppslagsverk som först förlorat sina bästa anställda till Microsoft och följande år tre fjärdedelar av sin upplaga. Microsoft har också gett ut sitt cd-rom uppslagsverk Encarta på franska och Frankrikes största förläggare av uppslagsverk är inte ens säker på att de kommer att vara kvar i branschen nästa år.

Naturligtvis skall Microsoft få konkurrera om marknadsandelar på uppslagsverksmarknaden men det skrämmande är att Encarta inte innehåller fler ord än ett minimalt fickuppslagsverk och ändå konkurrera ut prestigefyllda 22-bands uppslagsverk. Ett klipp ur någon av Chaplins filmer på bekostnad av tusen andra ord på "c", ett ljudupptagning av Martin Luther Kings tal på bekostnad av tusen andra ord på "k" och så vidare…

Ny pedagogik

Ända fram tills i januari var jag mycket negativt inställd till allt som marknadsfördes med ordet "multimedia". Det som fick mig att ända uppfattning var två multimediaprogram som jag såg presenteras. Det ena var en amerikansk språkkurs i kinesiska och det andra en finländsk presentation av en karelsk fotograf kring sekelskiftet.

Fotosamlingen hade många brister, som att intervjuver med historiker endast återgavs som ljud vilket omöjliggjorde sökningar med sökord eller ett snabbt ögnande igenom texten i jakt på något stycke som ser intressant ut, istället måste man lyssna igenom långa intervjuer som inte alltid var helt medryckande. Men på det hela taget var det ändå en intressant cd-rom med mycket innehåll och inte bara utfyllnad. Det mest imponerande var att den gjorts av några fåtal personer på några månader och med minimal budget.

Den kinesiska språkkursen igen har för mig blivit en symbol för vad som är möjligt med multimedia. Denna språkkurs var verkligen en konversationspartner. Datorn uttalar en fras och låter dig välja bland några tänkbara svar och när du uttalat svaret rätt fortsätter datorn med nästa fras i konversationen och konversationens gång beror på vilka svar du väljer. Hur väl du uttalar dina svar avgörs med samma teknologi som används för att låta döva lära sig uttala rätt: en mikrofon fångar upp det du säger och datorn ritar upp en ljudkurva på skärmen. Ju bättre ditt uttal är desto bättre kommer ljudkurvan att överensstämma med en förhandsinmatad jämförelsekurva. Japanska skrivtecken igen presenterades genom att datorn ritade upp dem penseldrag för penseldrag för att visa i vilken ordning de olika linjerna skall ritas, något som är viktigt del av tecknen. För att visa vilka tecken som betyder vad användes morphing där en bild av, exempelvis, en häst mjukt övergår till motsvarande skrivtecken för att fästa elevens uppmärksamhet vid symboliken som många av tecknen bygger på. Denna språkkurs erbjöd sånt som inte går att göra i en tryckt bok, en ljudinspelning eller en utbildningsvideo utan endast kan göras med multimedia.

Carl-Magnus Dumell