András Gróf , som han ursprungligen hette, föddes i Ungern för 61 år sedan. När rykten om en sovjetisk invasion började cirkulera 1957 flydde han till Österrike tillsammans med en klasskamrat och så småningom kom han till USA där några släktingar som flytt redan 1930 hjälpte honom. I början av 1960 doktorerade han i kemi och började arbeta på legendariska Fairchild som var dåtidens IBM, Intel och Microsoft i ett. Men Fairchild klarade inte av att hänga med i utvecklingen och 1968 hade Grove tröttnat på företaget och han var långt ifrån ensam. När hans chefer Gordon Moore och Robert Noyce berättade att de tänkte lämna Fairchild för att grunda ett eget företag beslöt Grove att följa med. Företaget döptes till Intel som stod för INTegrated ELectronics.

Intel kämpade i motvind

Intel var inte någon omedelbar succé. Moore är en av vår tids mest framstående kemister och Noyce var en av de största visionärerna, men branschen var en av de mest svårförutsebara. Intel åkte ekonomisk berg och dalbana men till skillnad från många konkurrenter överlevde de, om än knappt. Den största motgången kom 1981 i form av en allmän nedgång i efterfrågan på integrerade kretsar.
Från denna punk framöver har journalisterna på Time en romantiserande syn på vad som hände. Grove, överlevaren, beslöt att "göra det som krävdes" och tack vare sina ledaregenskaper motiverade han fram en 125% princip, arbetstagarna jobbade två timmar per dag utan lön. Denna kampanda under Groves ledning gjorde företaget till vad det är idag, världens sjunde mest lönsamma företag och den digitala revolutionens ledstjärna. Vad Time glömde nämna var vad IBM gjorde 1981: serverade framgången på ett silverfat.

IBM gav bort makten

IBM var fram till 80-talet det stora datorföretaget som gjorde stora datorer för företagsbruk. Andra företag, framför allt Apple, började framgångsrikt sälja små datorer för personlig bruk som började kallas persondatorer. IBM såg att detta var en växande marknad där de borde synas men deras intresse för denna nisch var så svalt att de inte ens besvärade sig att själva göra sin persondator som fantasilöst döptes till Persondator, PC.
Istället för att själva tillverka datorn köpte de in komponenter från andra datorföretag, alltså från konkurrenter. Naturligtvis ville IBM inte ekonomiskt understöda sina värsta konkurrenter genom att lägga beställningarna hos dem så IBM vände sig till de företag som var svagast och verkade utgöra ett så litet hot mot IBM som möjligt. Motorola var en stor processortillverkare med avancerade processorer som användes i många av konkurrenternas datorer så IBM vände sig istället till Intel som kämpade med stora ekonomiska svårigheter. Motorolas processor kom senare att användas i datorer som Apples Macintosh, Atari, Amiga och NeXT. Operativsystemet valde IBM att köpa från det nästan okända företaget Microsoft istället för att använda det etablerade CP/M operativsystemet från den stora konkurrent Digital.
Tack vare sin dominerande ställning på stordatorsidan blev IBMs PC alltmer populär och andra företag insåg att de inte kunde konkurrera med egna lösningar utan började göra datorer som var identiska med IBMs, kloner, eller "100% IBM kompatibla" som det hette på den tiden. För att de skulle vara 100% kompatibla måste de innehålla samma komponenter, dvs Intels processor och Microsofts operativsystem.
IBM blev bara en av tusentals företag som tillverkade PC datorer men Intel blev den enda processortillverkaren och Microsoft den enda operativsystemtillverkaren. Idag används Intels processorer och Microsofts operativsystem i över 90% av världens datorer medan alla andra tillverkare delar på det lilla som blir kvar.
I finansvärlden är Grove känd som en krävande chef med dåligt humör och han har själv erkänt att skällt ut en duktig underordnade så att denne lämnat företaget trots att Grove försökte be om ursäkt efteråt. Fortune utnämnde honom 1984 till en av USAs mest krävande företagsledare. Endast i c|net som Intel är delägare i beskrivs han som en visionär. I andra tidningar, som Wired, beskrivs han som en pappersskuffare som inte ser nya trender förrän journalister börjar fråga honom om hans synpunkter på dem.

Synliga och osynliga företagsledare

Microsofts Bill Gates känner alla till och även Apples karismatiske Steve Jobs är tillräckligt viktig för att synas i vanliga tidningar. Oracles Larry Ellison och Suns Scott McNealy är tillräckligt uppkäftiga och iderika för att synas åtminstone i facktidskrifter och Netscapes unge Marc Andreesseen och IBMs Louis Gerstner känner åtminstone de mest insatta till. Årets man däremot, Intels Andrew Grove, har inte gjort mycket väsen av sig. Här är snabb titt på hur många artiklar i tekniktidskriften c|net olika företagschefer i branschen nämnts i och på hur många webbsidor de nämnts (enligt sökroboten Alta Vista). Siffrorna skall inte betraktas som absoluta sanningar, men de är nog mycket riktgivande. Till saken hör att det bland teknikjournalister cirkulerar ett skämt om att IBMs Gerstner bara är en fiktiv person som deras markandsföringsavdelning hittat på och de få gånger han setts i offentligheten har marknadsföringsavdelningen bara plockat en godtycklig ingenjör, klätt honom i kostym och satt ett PR tal i hans hand.
Om Grove cirkulerar det inte ens några skämt.

Intels Merced
den största nyheten i processorbranschen på 15 år

Intels processorer brukar kallas x86 familjen eftersom de olika modellerna bar beteckningar som 286, 386 och 486. Pentium, som är latin för "femte generationen", fick sitt namn istället för 586 eftersom siffror inte kan registreras som varumärken. Utmärkande för de olika processorerna i denna familj är att de alla fungerar på ungefär samma vis, bara snabbare än sina föregångare. En 486:a är alltså egentligen bara en uppsnabbad 386:a, en Pentium en uppsnabbad 486:a och så vidare. Tekniken som de alla bygger på härstammar från 1978. Fördelen är att de är kompatibla, ett program skrivet för en 286:a för tio år sedan fungerar också på en Pentium processor idag. Nackdelen är att den gammalmodiga tekniken gör det svårt att snabba upp processorerna. De första processorerna utförde en instruktion i gången, några miljoner gånger i sekunden. Dagens Pentium processorer utför flera instruktioner i gången, hundratals miljoner gånger i sekunden. På sätt och vis fungerar en ny x86 processor som flera gamla x86 processorer parallellt, men denna parallellhantering kräver mycket funktioner för att hålla de olika delarna i takt. En instruktion kan till exempel vara att addera två tal. Om en instruktion adderar två tal och får ett resultat som den följande instruktionen sedan adderar med ett tredje tal så kan dessa två instruktioner inte utföras parallellt eftersom den andra instruktionen är beroende av resultatet från den första. Nu börjar denna kontrollelektronik rentav bli den mest krävande delen av processorn så därför vill Intel helt överge den gamla x86 teknologin och gå in för något nytt.
Det har i många år varit känt att Intel börjat samarbeta med konkurrenten Hewlett Packard för att utveckla en helt ny processor baserad på VLIW (Very Long Instruction Word) teknologi. Denna teknik har varit känd i tio år och många företag har experimenterat med den utan att kunna göra den ekonomiskt användbar. Nu verkar Intel och HP i alla fall ha löst problemen och kallar sin moderniserade variant av VLIW för EPIC (Explicitly Parallel Instruction Computing).
I korthet bygger EPIC på en enklare, "renare", processorstruktur där kompilatorn, verktyget med vilket datorprogram görs, färdigt kontrollerar vilka instruktioner som kan utföras parallellt och sedan buntar ihop dem så att processorn kan utföra dem parallellt utan att behöva kontrollera något.
Den första EPIC processorn går idag under kodnamnet Merced och Intel hoppas få ut den på marknaden till slutet av nästa år.
Merced kommer antagligen att kunna köra gamla datorprogram genom att x86 instruktionerna automatiskt översätts till EPIC instruktioner men Merced kommer till sin rätta först tillsammans med program som gjorts speciellt för den.
Apple tog ett liknande steg när de 1995 bytte från Motorolas 680x0 processorfamilj till Motorola/IBMs PPC-familj men Intels teknologiskifte kommer att vara ett större steg för PC tillverkare.

Carl-Magnus Dumell